Mitt namn är oviktigt just nu.
Jag är en ung kvinna och jag har blivit mobbad. I yngre ålder blev jag utsatt för mobbning. Både i skolan och i hemmet blev jag nedtryckt. Jag minns inte allt eftersom jag har förträngt mycket. Men det jag minns vill jag gärna berätta nu.
Jag minns fyra saker från förskolan.
Ett rum fyllt av gosedjur och leksaker. Det fanns en speciell nalle som jag tyckte om, men jag fick sällan leka med den. Andra barn puttade bort mig och tittade argt på mig. Jag kommer inte ihåg vad de sa till mig, men jag kommer ihåg att jag inte tyckte de var snälla.
En gång var det brandövning på förskolan, det var roligt minns jag. Att krypa genom ett hus fyllt av rök, man skulle krypa nere på marken för att få syre. Jag tror att det var i förskolan det var. Som jag sa tidigare så har jag förträngt mycket av min barndom, eftersom jag mådde psykiskt dåligt. Men det insåg jag inte förrän för några år sedan.
En pjäs som vi i förskolan spelade i. Mors Lilla Olle var det, det kommer jag ihåg. Jag spelade björnen, den roll som ingen ville ha. Jag minns inte mycket där heller. Jag kommer ihåg att jag skulle krypa fram bakom en skiljevägg och ropa GRR väldigt högt.
Jag minns också en gång när jag fyllde år. Den som fyllde år fick ett brinnande stearinljus och en Sverigeflagga på sin bänk. Jag var väldigt glad och stolt när jag fick dem på min bänk.
En flicka var speciellt elak mot mig i förskolan. Jag minns inte vad hon gjorde eller vad hon sa, men jag minns att hon var elak. Och jag tyckte inte om henne.
Första klass... Jag minns första dagen. Min farbror följde med mig till skolan, eftersom min pappa var ute på en arbetsresa. Jag fick lära mig att höger sida är den rätta sidan att cykla på. Det fick jag veta av min farbror. Vad minns jag av skolan då? Hmm... I den lilla byskolan som jag gick i var vi flera klasser tillsammans. 1-2 3-4 5-6, ja ni förstår. Jag var ett lätt offer för de äldre barnen. Jag hade inga vänner, följde inte modevärlden och jag var tyst och vågade inte säga ifrån. På rasterna var jag väldigt ensam. Ibland spelade jag bandy med de andra, annars gick jag för mig själv. Då jag gick ensam kunde två äldre pojkar smyga sig fram till mig. De ställde sig på var sin sida om mig och tryckte mig mellan dem. De slog ihop hårt, så jag fick väldigt ont i axlarna och kroppen.
Någon gång, jag minns inte vilken klass jag gick i, inne i skolan, hade mina klasskamrater lagt mängder med lim på min stol. Jag satte mig ner utan att titta på stolen först och alla började skratta. De visade vad de hade gjort och jag sprang ut ur salen, raka vägen till toaletten. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Byxorna blev förstörda.
I tredje eller fjärde klass kom det en ny flicka till klassen. Hon var inte från kommunen men hon och hennes mamma hade flyttat hit. Vi började umgås och det blev lite lättare i skolan. Vi umgicks mest efter skolan. Vi lekte med gosedjur, och med pokémon, som hade blivit väldigt populärt.
På rasterna i skolan var vi flera stycken som lekte att vi var djur och sprang omkring på gräset. Jag fick alltid vara den onda, som mot slutet alltid blev besegrad. Jag trivdes inte med det.
En gång var det en pojke i klassen under som fyllde år. Alla i hans klass och min klass blev bjudna – utom jag. Jag var väldigt ledsen och grät. Jag ville så gärna vara en av dem. En av de populära.
Som sagt så minns jag inte mycket. I låg- och mellanstadiet var jag mest utfryst ur gemenskapen. Det gör mycket för en ung flicka. Eller vem som helst egentligen.
På hemmaplanen var det inte heller lätt. Mina föräldrar var separerade och jag bodde hos min pappa. Jag var till min mamma varje, eller varannan helg. Om jag gjorde något fel så fick jag en örfil av henne. En gång satt vi och åt mat. Jag tyckte inte om maten och var lite lätt illamående. Mamma sa att jag måste äta upp all mat. Så jag tvingade i mig den. Jag lyckades äta upp allt, till slut. Jag frågade om jag fick gå från bordet och det fick jag. Jag tog några steg sen spydde jag upp all mat. Mamma tittade på mig och sa att jag skulle städa upp det. Jag visste att om jag inte gjorde det skulle jag få en örfil. Jag grät mig ofta till sömns, grät tyst så att mamma inte skulle höra det.
Jag trivdes hos pappa.
Dags för högstadiet. En nya skola, i ett lite större samhälle. I klassen jag började i var jag ensam. Det var så det kändes. Den lilla trygghet jag haft från tidigare klasser var borta. De klasskamraterna hade hamnat i en parallellklass till mig. Så jag var ensam bland de okända. En kille, som jag tyckte var bland de snyggaste i skolan, gick i min klass. Han var en av de värsta. Han, och flera med honom, ropade saker efter mig. Skrev snuskiga ord på mitt skåp. Jag blev än en gång utfryst. Men det var mer. Äldre killar kunde gå förbi mig och putta in mig i skåp eller väggar. På håltimmarna gick jag ensam genom korridorerna utan att veta vad jag skulle göra. Jag visste inte var matsalen låg så jag åt sällan i skolan. En lärare hittade mig ensam på lunchen en gång och hon visade mig vart jag skulle gå.
En gång fann jag att hela mitt skåp var nedkladdat med blyerts, hela skåpet var täckt. Jag stod och suddade i mer än en kvart. Nästan ingen pratade med mig. Den snygga killen jag berättade om brukade stöta till mig hårt varje gång vi möttes i korridoren. Han puttade in mig i skåpen och han blev påhejad av sina vänner.
All denna mobbning pågick endast när ingen lärare eller vuxen var i närheten. Jag vågade inte berätta för någon – och eleverna visste om det.
Den nya flickan jag nämnde tidigare, hon gick i en parallellklass till mig. Vi träffades fortfarande efter skolan och vi lekte. Jag brukade berätta lite om vad som hände i skolan. Vi pratade mycket.
En annan gång var jag hemma och hade två tjejer på besök. Vi lekte att vi var rockstjärnor, och jag hade på mig ett par tajta byxor och kort tröja som visade magen, det var väldigt populärt då. Håret fixade tjejerna till. Jag gick ner för att visa upp mig för min pappa och hans fästmö. Hon tittade på mig sa med kall och elak röst ”Du ser ut som en slampa!”. De orden har jag aldrig förlåtit henne för.
Jag mådde så dåligt så jag önskade att jag inte levde. Jag höll en kniv i handen en gång och lade den med min handled. Längre kom jag inte. Jag vågade inte. Som tur är. Jag har aldrig skurit mig. Jag har aldrig använt droger, jag har aldrig rökt. Jag är otroligt stolt över detta.
Jag funderade ofta på att ta mitt liv. Kanske skulle jag hänga mig? Eller dränka mig? Det var endast tanken som fanns, ibland fantasin på hur det skulle gå till. Men ingenting mer. Tanken på min pappa, min katt, min mamma och de få vänner jag hade satt stopp.
Fastän min mamma har slagit mig och på andra sätt kränkt mig så har jag ändå tyckt om henne. Det var vid något tillfälle då jag vägrade åka till henne. Pappa undrade varför men jag sa aldrig något. Jag vågade inte.
Skolan var värst. Varje dag var det något jag fick lov att sudda ut från mitt skåp. Könsord, fula bilder, svordomar. Allt möjligt. Jag mådde så pass dåligt att jag en dag inte orkade gå till skolan. Jag gick upp som vanligt så att pappa förstod att jag var vaken. Jag väntade någon timme, sen ringde jag till skolan och sjukanmälde mig. Det var så enkelt. Jag sa inget till pappa. Jag läste i tidningen vad det skulle vara för mat i skolan, sen ljög jag ihop en berättelse för honom. Detta pågick en längre tid. Ibland åkte jag till skolan och var där i några dagar, ibland en vecka. Sen sjukanmälde jag mig igen, och var hemma. Jag mådde bra då. Jag läste böcker, jag såg på film. Jag gick sällan ut ur huset, för då hade kanske grannarna sett mig och kunde ha sagt något till pappa. Så jag höll mig inne.
Detta pågick i åttonde klass. Vecka in och vecka ut. Tills en dag. Det var som vilken annan dag som helst. Pappa hade kommit hem från jobbet, jag hade skolkat. Telefonen ringde och pappa svarade. Jag var upp på mitt rum och bara var. Pappa ropar på mig och han lät inte glad. Jag gick ner och han såg fruktansvärt arg ut, jag hade aldrig sett honom arg. Han berättade att det var min språklärare som ringde och hon undrade varför jag inte varit i skolan på så länge. Om jag var allvarligt sjuk. Pappa visste ju ingenting om detta och han var så arg. Jag fick förklara allt. Allt om mobbningen, om alla som varit så elaka, om hur jag inte orkade gå till skolan. Just då, när jag berättade det, önskade jag att jag sagt något till pappa tidigare. Jag var arg på mig själv för att jag sårat honom. Han lyssnade på vad jag hade att berätta. Sen sa han åt mig att jag måste gå till skolan dagen efter, och att jag aldrig mer skulle skolka. Jag lovade honom det.
Några dagar senare träffade jag min närmaste vän, hon som hade kommit som ny i klassen förut. Hon visste om att jag blev mobbad, och visste om att jag hade skolkat. Jag berättade det mesta för henne och hon tyckte att jag skulle gå till rektorn och berätta det för honom. Jag gick med på det om hon följde med mig.
Så blev det. Hon och jag gick till rektorn. Vi fick träffa honom och jag berättade som det var, att jag blev mobbad. Rektorn svarade att ”Lite retsamheter finns det på alla skolor, det är bara att stå ut med det.” Det var som ett slag i magen. Det blev svart. Jag visste att jag måste berätta vad jag varit med om, annars kulle jag inte orka något mer. Så jag sa ”Jag vet inte om mobbning från förskolan till idag kan klassas som lite retsamheter..” Rektorn blev tyst och insåg att det var mobbning det handlade om. Jag fick berätta om vad jag varit med om, och vilka som utfört mobbningen.
En mobbningsgrupp blev insatt och jag fick återigen berätta vad som skett. Jag sa till dem att jag ville byta klass, till den klassen som min vän gick i. Rektorn tyckte att det var onödigt då det bara var ett läsår kvar. Men jag höll fast vid det och det var så det blev. Jag fick byta från den klassen jag gått två år i, en klass som jag avskydde. Till en parallellklass som blev mitt bästa val.
Mobbningen avtog, men den slutade inte helt. Jag fick byta klass och jag mådde för första gången bra. Jag gick till skolan med ett leende, istället för en klump i magen.
Vi gick ut nian och det var med ett stort kalas.
Sen var det gymnasiet. Jag tänker inte berätta så mycket därifrån, för det är en av de bästa tillfällena i mitt liv! Ingen mobbning och mitt självförtroende växte för varje dag som gick!
Nej, det jag tänker berätta är om en konfrontation mellan mig och en av mina mobbare. Jag gick hos kuratorn i gymnasiet. Det behövdes. Jag fick berätta om allt som tärde på mig. Vi kom att prata om högstadiet och den killen som varit värst, han som jag tyckte var så snygg. Min kurator frågade ifall jag ville träffa honom och berätta till honom vad jag kände och tyckte. Först vågade jag inte det. Men jag funderade mycket på det, och jag gick sedan tillbaka till min kurator och sa att jag ville göra det.
Min kurator ordnade en tid då den här killen skulle infinna sig på kuratorns kontor. Det enda han visste var att någon ville prata med honom.
När jag kommer dit så sitter han redan i en fåtölj, jag sätter mig mittemot honom och min kurator sätter sig vid sidan om oss.
Jag får börja när jag vill, det är jag som har kontrollen.
”När jag började i sjuan och såg dig så tyckte jag att du var en av de snyggaste killarna jag någonsin sett.”, det var mina första ord. Därefter föll sig allt naturligt. Jag berättade om hur jag sett på allting. Hur ensam jag varit och hur han hade förpestat min skolgång. Jag berättade hur han hade mobbat mig i princip varje dag under två års tid. När jag slutade prata grät han. Jag kunde bara titta, det var så annorlunda. Jag som mått så dåligt på grund av honom hade fått honom att gråta. Jag var inte glad över det, det var bara konstigt. Han bad om förlåtelse. Han hade inte förstått hur mycket det sårat mig. Han hade trott att jag tyckte det var kul.
Jag accepterade hans ursäkt och jag förlät honom.
Efter detta har jag kunnat gå vidare. Jag har blivit otroligt mycket starkare av detta, det förnekar jag inte. Att bli mobbad är fruktansvärt och det borde ej få förekomma. Men om man lyckas säga ifrån, och lyckas visa hur dåligt man mår utav det, då kan man bli starkare. Precis som jag blivit. Jag hoppas att fler vågar säga ifrån! Våga möta din mobbare och berätta vad han eller hon gjort mot dig! Min kurator ledde mig på vägen, men det var jag som gjorde grovjobbet!
Idag lever jag lyckligt tillsammans med min fästman som jag snart ska gifta mig med. Jag hoppas att fler får känna äkta kärlek!
Med Vänliga Hälsningar
En vinnare!
